Är det bara DU....
som ska må bra??? Det frågade mig en person som jag inte känner så bra, men som jag försökte förklara för hur min problematik fungerar. Det fick mig att fundera mycket och jag vill dela med mig av vad jag kom fram till:
Självklart INTE!!! Jag bryr mig väldigt mycket om människor i min omgivning och har under större delen av mitt liv anpassat mig till förbannelse för att andra ska må så bra som möjligt. Detta har skett så mycket på bekostnad av mitt eget välmående, stabilitet och sinnesro och ofta lett till kaos och ångest.
Därför tror jag genom mina erfarenheter, att för det mesta så kostar det betydligt mindre för en "vanlig" person att anpassa sig och vara följsam, än för mig som har ett funktionshinder som ofta står ivägen för att jag ska kunna göra saker på det sätt som andra vill att jag ska göra. Det har tagit mig oerhört lång tid och mödosamma insikter att hitta det som är bra för mig, som får mig att vara stabil, utan ångest, lugn, välmående, vad som är min takt och det bästa för mig är att hålla mig till det tempot och mönstret. Det har tagit mig oerhört mycket tid att få modet att också våga stå upp för det jag behöver. Det får ju även andra att må bra då jag mår bra, för det kan vara en pina att leva tillsammans med mig i ångest och kaos, men det har jag inte vågat tro på...
Visar det sig sen att det som är bäst för mig är dåligt för någon annan och att det krockar med våra respektive behov, så har jag lärt mig att tala mig till en lösning som båda kan vara nöjda med, att vi får anpassa oss båda lite här och lite där för att det ska bli bäst. Fungerar inte det utan vi är bara oense, så har jag också lärt mig att släppa taget om både person och situation, för då är vi inte bra för varandra och kanske behöver skiljas åt antingen för stunden eller för gott. Det kan vara svårt och smärtsamt att inse det, men jag har kommit så långt att jag nu alltid ser till min sinnesro och välmående i första hand, sen kan avslut/avsked vara svåra att stå ut med och hantera.
Det kan tyckas hårt och hjärtlöst och egoistiskt, men jag väljer att leva så här för då mår jag som allra bäst. Det kanske kommer att dyka upp andra lösningar för mig att hantera två människors olika behov, men så länge det här är den enda så lever jag efter detta. Det tar tillräckligt mycket kraft och energi att hantera funktionshindren och just nu mäktar jag bara med att ta hand om det. Det hjälper mig att andra är flexibla, följsamma och hjälpsamma så att jag kan ta mig igenom hindren på bästa sätt. Det är svårt att blanda relationer och funktionshinder, det är lätt att det växer sig till en enda stor maktkamp om vem som har mest rätt och störst behov, men med lite god vilja och mycket kärlek så kan man oftast få till bra lösningar för alla parter.
Eller också kan man enas om att man är oeniga om något och acceptera varandra som det är. Det går att samexistera och vara oeniga. Man kan komma överens om att vi är oeniga, vi tycker olika och vi behöver olika saker, men vi bryr oss så mycket om varandra att vi försöker att hjälpas åt så att det blir bra för båda parter. Då tror jag att man kommer att må som allra bäst i en relation. Men det kräver mod och styrka, tillit och trygghet för att man ska klara av att resonera så gemensamt och det är verkligen inte alltid lätt. Men vem har sagt att livet ska vara lätt och enkelt???
Var rädda om varandra, Kram A
Självklart INTE!!! Jag bryr mig väldigt mycket om människor i min omgivning och har under större delen av mitt liv anpassat mig till förbannelse för att andra ska må så bra som möjligt. Detta har skett så mycket på bekostnad av mitt eget välmående, stabilitet och sinnesro och ofta lett till kaos och ångest.
Därför tror jag genom mina erfarenheter, att för det mesta så kostar det betydligt mindre för en "vanlig" person att anpassa sig och vara följsam, än för mig som har ett funktionshinder som ofta står ivägen för att jag ska kunna göra saker på det sätt som andra vill att jag ska göra. Det har tagit mig oerhört lång tid och mödosamma insikter att hitta det som är bra för mig, som får mig att vara stabil, utan ångest, lugn, välmående, vad som är min takt och det bästa för mig är att hålla mig till det tempot och mönstret. Det har tagit mig oerhört mycket tid att få modet att också våga stå upp för det jag behöver. Det får ju även andra att må bra då jag mår bra, för det kan vara en pina att leva tillsammans med mig i ångest och kaos, men det har jag inte vågat tro på...
Visar det sig sen att det som är bäst för mig är dåligt för någon annan och att det krockar med våra respektive behov, så har jag lärt mig att tala mig till en lösning som båda kan vara nöjda med, att vi får anpassa oss båda lite här och lite där för att det ska bli bäst. Fungerar inte det utan vi är bara oense, så har jag också lärt mig att släppa taget om både person och situation, för då är vi inte bra för varandra och kanske behöver skiljas åt antingen för stunden eller för gott. Det kan vara svårt och smärtsamt att inse det, men jag har kommit så långt att jag nu alltid ser till min sinnesro och välmående i första hand, sen kan avslut/avsked vara svåra att stå ut med och hantera.
Det kan tyckas hårt och hjärtlöst och egoistiskt, men jag väljer att leva så här för då mår jag som allra bäst. Det kanske kommer att dyka upp andra lösningar för mig att hantera två människors olika behov, men så länge det här är den enda så lever jag efter detta. Det tar tillräckligt mycket kraft och energi att hantera funktionshindren och just nu mäktar jag bara med att ta hand om det. Det hjälper mig att andra är flexibla, följsamma och hjälpsamma så att jag kan ta mig igenom hindren på bästa sätt. Det är svårt att blanda relationer och funktionshinder, det är lätt att det växer sig till en enda stor maktkamp om vem som har mest rätt och störst behov, men med lite god vilja och mycket kärlek så kan man oftast få till bra lösningar för alla parter.
Eller också kan man enas om att man är oeniga om något och acceptera varandra som det är. Det går att samexistera och vara oeniga. Man kan komma överens om att vi är oeniga, vi tycker olika och vi behöver olika saker, men vi bryr oss så mycket om varandra att vi försöker att hjälpas åt så att det blir bra för båda parter. Då tror jag att man kommer att må som allra bäst i en relation. Men det kräver mod och styrka, tillit och trygghet för att man ska klara av att resonera så gemensamt och det är verkligen inte alltid lätt. Men vem har sagt att livet ska vara lätt och enkelt???
Var rädda om varandra, Kram A
Kommentarer
Trackback
