amariraphaelis

Jag har bestämt mig för att jag inte kommer att fortsätta att skriva mer i min blogg nu. Det känns som att jag har fått säga allt jag ville säga för nu, och kanske kommer jag att fortsätta skriva då jag har mer som pågår i mitt liv.

Jag känner att jag lever ett för enahanda liv för att skriva om det varje dag, det finns ju gränser för hur intressant man tycker att man själv är*L*.

Däremot så är jag glad över att ha fått berätta en del av det som pågår för mig och hur jag har det, för er alla som läst, för jag tror att det har givit en del förklaringar och förtydliganden om mina svårigheter som jag slåss mot varje dag.

Jag kommer att fortsätta på min väg framåt och bygga vidare på det som är jag. Kanske fortsätter jag att skriva så småningom om jag möjligen får min bok utgiven. Då kan det finnas andra intressanta vägar att ta i mitt skrivande.


Jag önskar er all välgång och lycka. Ta väl hand om Er själva och varandra!!! Mycket kärlek AMARI

Det finns många saker i samhället som förvånar en, men en av de allra mest förvånande, och hemska för den delen, är hur Kommunen fungerar.

Till och med årsskiftet hade jag boendestöd sex timmar i veckan. Det var en mycket värdefull hjälp för mig som har lett till att jag har fått mycket stöd i att träna saker och situationer som jag haft ångest för, miljöterapi, social träning, avbrott i vardagen - som för mig har varit isolering mm.mm.

Men, det som händer då är att min biståndshandläggare plötsligt får för sig att börja debitera mig för dessa besök, för att som han säger, jag har enligt normen råd att betala det. Ni ska inte tro att normen går efter verkligheten och vad de faktiska kostnaderna är, utan den går efter en lista som Konsumentverket har gjort i ordning över hur mycket varje individ i samhället ska kosta. Min ekonomi ser absolut inte ut som den där normen, utan jag har kvar betydligt mindre i kassan efter att alla räkningarna är betalda. Men trots detta så ska jag ändå få betala, för att min inkomst är för hög *SUCK*...

Det kan jag tala om, att min inkomst inte är hög. Herregud, jag är ju sjukskriven!!!! Då blir man inte miljonär, precis. Jag har precis så att det räcker till att äta varje månad, sen finns det inget över till något annat. Ändå ska man ta bort det som för mig har varit den viktigaste hjälpen pga att Kommunen är en av de få kommuner i hela landet som debiterar sina brukare för tjänsterna som de erbjuder. Vi är ju dem som står lägst på samhällsskalan! Har lägst inkomster och är dessutom psykiskt sjuka, så att vi behöver detta stöd. Jag har behövt den här hjälpen för att jag ska komma vidare i livet, för att jag ska få ett värdigt och meningsfullt liv, och kanske kunna klara mig på egen hand så småningom. Hur tänker de egentligen?

Det har varit uppe i Kommunfullmäktige ett förslag att det ska tas bort denna avgift, men det har röstats ned och satts på framtiden att besluta om det. Under tiden så får sådana som jag tydligen klara oss själva...Nääää, det är för jävligt helt enkelt!!! Under tiden så får jag klara mig med min ledsagare, för detta är avgiftsfritt än så länge. Men dessvärre är ju inte hon utbildad och har inte samma handledning och team runtomkring sig till hjälp. Vi klarar oss relativt bra tillsammans för att jag har sånt go i mig att jag säger till vad jag behöver träna på och sen finns hon med som stöd. Men tänk de som inte har förmågan eller orken att göra det, som bara sitter där och stirrar rakt framför sig och väntar på att man ska göra nåt, vad händer då???

Det är till att orka att hålla sig själv, för kommunen gör det då inte...

Jag mindes just en situation som hände förra gången jag var på öppenvården som jag vill dela med mig av. Mitt frikort hade gått ut och jag skulle betala för första gången på ett år. Jag har lagt undan pengar så att jag ska ha till sjukvårdskostnaderna, så jag hade tagit med mig en 500-lapp för att betala besöket.

Jag kommer fram och det blir min tur, hon som sitter i kassan stämplar in och säger kort att det blir 70kr. Så jag sträcker fram mina pengar. Hon stirrar på mig och säger att den där kan jag inte ta emot. Jag känner hur det drar ihop sig i mig och jag blir nervös. Hon fortsätter att mala på och frågar om jag inte har kort. Nä, det har jag inte med mig...Surt säger hon att då får jag väl ta ett inbetalningskort då*SUCK*, men jag ska veta att de bara kan ta emot jämna pengar där för ANNARS skulle ju hela deras handkassa gå åt på en gång. Det var som att hon tyckte att jag borde veta det, de har ju FAKTISKT satt upp en lapp om det.

Jag kände mig helt nedslagen, smälld på fingrarna för att jag kunde vara så DUM, och som en idiot att jag inte läser på lapparna. Nä, det är ju inte konstigt för när man kommer till öppenvården så går man oftast rakt in för att snabbt komma förbi kassan och in till sin terapeut eller läkare. För de är såååå otrevliga i kassan. Först fick jag ångest för att jag inte fick betala, för det hade jag ju räknat ut med mina pengar hur mycket som behövs, och då behövde jag ju ta av mina andra pengar för att betala på bankgiro, vilket gör det hela rörigt och komplicerat. Sen fick jag ångest för att hon var så otrevlig. Men sen bestämde jag mig, att fan ska ta åt sig för att de har dumma människor där. Det är ju otroligt att de inte har tränad personal som tar emot klienterna, för det är den första kontakten man får med öppenvården och så länge jag kan minnas så har de varit otrevliga där. Man har liksom ångest bara att gå dit för att man ska behöva möta dem.

Hon hade bara lugnt kunnat sagt att de har som regel att inte ta emot stora pengar men att det skulle ordna sig. Att jag får betala nästa gång när jag har växlat min 500-lapp eller nåt, så att jag skulle få min stämpel utan att behöva röra till det alltför mycket. Det hade gjort hela grejen lugn och lättsam, men nu fick man ta emot en dålig känsla av någon som inte har en aning om hur man kan må då man står där. Nä, öppenvården, detta borde ni ändra på!!!

Kram till er alla där ute, A

Ska jag alltid vara så här trött och sliten??? Idag har jag sån huvudvärk att det bara spränger i huvet och jag har legat i sängen hela dagen. Jag har ingen energi och är sliten i kroppen...

Det är ju så att jag har ökat på mina aktiviteter betydligt nu och det gör väl sitt till. Men ändå är det förhållandevis väldigt lite jag gör om man jämför med andra. Om man sen tänker sig vidare att jag skulle börja arbetsträna så småningom så vet jag inte hur det ska gå till. Bara tanken att gå till ett halvtidsjobb varje dag i veckan är oöverstiglig, åtminstone just nu.

Men kanske är det så att allt jag behöver göra för att jag ska fungera, alla små steg som det innebär för mig att jag behöver tänka på att jag ska göra si och så, sen hur mycket energi det tar att hålla ångest borta så är det ju inte konstigt att jag blir trött. De flesta människor gör ju så många saker bara per automatik och det tar ingen energi från dem. För mig tar det energi i varje moment jag ska företa mig.

Tänk om det kommer att vara så här hela livet??? Nej, så kan jag inte tänka, för då blir jag deppig. Jag måste tro på att det ska ske en förändring och att jag kommer att få mer ork och energi framåt i tiden. Det finns ju så många saker jag vill göra, men orken finns inte där helt enkelt. Det är alltid ett pris jag får betala om jag gör något utöver schemat jag har, då är jag utmattad lång tid efteråt. Jag måste hålla mig strikt till det jag har satt upp som mål nu, för annars brakar allting och jag faller ner till botten igen.

Nåja, en vilodag idag kanske gör att jag orkar mer imorgon. Kram på er, Amari

Haha, jag blir ju tokig! Bara som en liten parentes så kan jag berätta att jag lyckades inte särskilt väl med mina kokkonster. När klockan ringde att potatisen skulle vara klar, så gick jag glatt ut i köket för att hälla av den. MEN, vad har hänt då??? Jo, jag hade dragit ner värmen för mycket så att vattnet inte hade kokat, potatisen var hård. NÄ, så nu står jag här med fisken klar och får vänta på att potatisen ska koka sig mjuk*SUCK*. Nä, tacka vet jag makaroner*BLINK*.

Sen läste jag idag om att nu ska man skippa kolhydrater och äta kött , smör och grädde, så går man ner otrooooooooligt mycket i vikt. Hm, undrar hur man ska göra då man är vegetarian då??? Så det kanske inte blir så mycket potatis i framtiden trots allt, men jag är glad att jag klarade det iallafall.

Idag har jag gjort något högst oväntat och överträffat mig själv:) Det var så att jag skulle på qigong idag och det ligger i centrum. Jag åkte dit och hade en underbar timme med uppmjukande rörelser som var som balsam för kroppen. Jag var oerhört trött innan jag kom dit, men sen efteråt var jag full av energi igen.

När jag var klar där så bestämde jag mig plötsligt för att gå hem istället för att ta bussen...Jo, ni hörde rätt, jag klarade av att gå, ensam, hela vägen från centrum och hem till mig. Som motivation till det hade jag att jag ju måste göra mina steg på stegräknaren och den här dagen förra veckan så gick vi ju vår promenad så det var många steg att ta in i dag. Jag fick verkligen hålla i mig själv för att klara av det. Det kändes tomt och läskigt först, men sen när det gick bra så fick jag förnyat mod och fortsatte steg för steg framåt. Jag hade lite ångest, men det var bara en susning mot för vad det brukar vara.

Jag fick prata i mitt inre hela tiden för att lugna mig med positiva tankar. Som t.ex. det här går bra, du klarar det här, du kommer att vara så nöjd när du är klar, du kommer att bli stolt över dig själv. Den här gången funkade det att använda sig av sådana meningar, det är inte alltid det gör det om ångesten är för stark. Jag hade ju en reträttväg också om det skulle gå snett, då kunde jag alltid hoppa på bussen och fortsätta med den, så det kändes tryggt.

Dessutom, när jag bestämde mig i morse för vad jag skulle äta till middag idag, så blev det potatis och lax. Jo, jag skulle ge mig på potatisen också.



HÄR ÄR DEN:) Jippiiiii!!! Jag har klarat av att skala potatis och det gick riktigt bra. Jag kom på en annan sak som jag glömt är anledningen till att jag får ångest av att skala. Det är att bli geggig om händerna*S*. Det är läskigt och otäckt, men nu gjorde jag alla moment precis som jag skulle. Jag använde samma motivationsmeningar här, så idag var det en bra dag. Det funkade och jag KLARADE det...

Nu ska jag äta min middag som snart är klar. Må så gott därute, kram A

Det är ett annat område som vållar problem för en som har Asperger. Så här har det varit i hela mitt liv och ingen har fattat varför jag är såååå känslig för ljud.

Det kan vara en liten klocka som tickar och när jag ska sova så hör jag det där ljudet som ett oljud. Det går absolut inte...
Motorljud, sågljud, borrljud och annat är rent helvetiska att vistas i närheten, så när nån t.ex. håller på att renovera eller bygga nåt, då flyr jag.

Vissa typer av röster, tv-ljud, musik, monotona takter, höga ljud eller låga ljud blir outhärdliga och jag måste stänga av ljudet för att inte helt gå sönder. Även monotont fågelkvitter kan bli förskräckligt att lyssna på. Plötsliga ljud kan få mig att nästan dö, för det är hemskt skrämmande och otäckt.

Det är oerhört svårt att förklara vad det är som händer i mig vid dessa tillfällen, men det är som att hela mitt system raseras, det gör ont inuti kroppen, huvudet känns som det ska sprängas eller hjärtat sluta slå. Det kan t.o.m. göra ont utanpå kroppen. Det är som att jag har gigantiska, osynliga känselspröt som tar in varje ljud som finns. Det beror på vad det är för ljud, högt eller lågt, vad som händer i min kropp. Men det medför ett enormt obehag och jag måste genast bort därifrån, fly. Jag får ångest och panik om jag blir tvingad att stanna kvar i en sån miljö och jag får enormt svårt att hålla koncentrationen.

Det här kan ofta vara väldigt svårt att hantera för världen är full av ljud. Dessutom så bor jag i en lägenhet och där är det mycket olika ljud. När jag mår dåligt är jag dessutom extra känslig för ljuden, och då vill jag mest bara försvinna. Det tar mycket fokus att filtrera bort ljud, ibland går det, ibland inte. Jag önskar det vore annorlunda, men det här får jag leva med. Inte konstigt att man är trött ibland*SUCK*

Nu tänkte jag skriva om något som ställer till en hel del bekymmer för mig både till vardags och till fest. Det är att jag otroligt svårt att vara med flera personer samtidigt i samtal, för att det blir svårt för mig att ta in, tolka, förstå och sammanfatta vad som sägs.



Det blir ofta rörigt och svårbegripligt, och när jag ska delta i samtalen så har man redan hunnit byta ämne innan jag hinner att säga det jag ville säga. Allting går så fort nu för tiden, man pratar fort, bestämmer fort, kommer fort, lämnar fort. Det är något som inte funkar för mig. Jag behöver tid för att bearbeta vad samtalen handlar om och tid att komma på vad jag vill säga, eller fatta beslut om något.

Hur kul är det här då på en skala??? Vilken festprisse man är:) Det här gör att jag känner mig tråkig och ointressant, dum och långsam, vilket naturligtvis inte är sant. Det vet ju jag också, men det känns så och det tar mycket energi åt att delta i några sådana här sammanhang. Det är otroligt svårt att hänga med när orden studsar mellan olika personer, alla verkar förstå och hänga med, skratta på rätt ställe etc. Men jag, jag är fortfarande på att förstå vad som sades först och har inte hängt med att nu pratar vi om nåt helt annat.

Det här gör att jag undviker större sällskap och fester, för det tar så mycket kraft att ta sig igenom en kväll, så trots att det är trevligt att vara med i samvaron, så tackar jag för det mesta nej till det. Är det dessutom barn med som leker, skriker och stojar eller musik så är det stört omöjligt för mig att stanna kvar en lång stund. Det är inte det att jag inte tycker om barn eller musik, men det gör mig oftast helt utmattad.

Det som fungerar allra bäst är om jag själv får styra samtalet i vilken takt det ska gå och prata om något som jag känner till själv. Men då brukar jag se och märka att folk börjar skruva på sig efter ett tag och det funkar ju inte heller att det bara är jag som håller låda. Det kan fungera ett tag om jag får sitta och prata med en och samma person, men oftast är det ju massa prat runtomkring som jag inte kan filtrera bort, så det blir också utmattande.

Det bästa för mig är då jag bara träffar en person i taget. Då kan jag fokusera mig på den och samtalet flyter på mellan oss. Det jag också får att fungera allra bäst det är om jag läser en text, för då kan jag gå tillbaka och titta på det som fattades, men det kan man ju inte göra i samtal. Tyvärr leder detta till en stor isolering, dock självvald, för jag har det trots allt bäst hemma hos mig i lugn och ro.

som ska må bra??? Det frågade mig en person som jag inte känner så bra, men som jag försökte förklara för hur min problematik fungerar. Det fick mig att fundera mycket och jag vill dela med mig av vad jag kom fram till:

Självklart INTE!!! Jag bryr mig väldigt mycket om människor i min omgivning och har under större delen av mitt liv anpassat mig till förbannelse för att andra ska må så bra som möjligt. Detta har skett så mycket på bekostnad av mitt eget välmående, stabilitet och sinnesro och ofta lett till kaos och ångest.

Därför tror jag genom mina erfarenheter, att för det mesta så kostar det betydligt mindre för en "vanlig" person att anpassa sig och vara följsam, än för mig som har ett funktionshinder som ofta står ivägen för att jag ska kunna göra saker på det sätt som andra vill att jag ska göra. Det har tagit mig oerhört lång tid och mödosamma insikter att hitta det som är bra för mig, som får mig att vara stabil, utan ångest, lugn, välmående, vad som är min takt och det bästa för mig är att hålla mig till det tempot och mönstret. Det har tagit mig oerhört mycket tid att få modet att också våga stå upp för det jag behöver. Det får ju även andra att må bra då jag mår bra, för det kan vara en pina att leva tillsammans med mig i ångest och kaos, men det har jag inte vågat tro på...

Visar det sig sen att det som är bäst för mig är dåligt för någon annan och att det krockar med våra respektive behov, så har jag lärt mig att tala mig till en lösning som båda kan vara nöjda med, att vi får anpassa oss båda lite här och lite där för att det ska bli bäst. Fungerar inte det utan vi är bara oense, så har jag också lärt mig att släppa taget om både person och situation, för då är vi inte bra för varandra och kanske behöver skiljas åt antingen för stunden eller för gott. Det kan vara svårt och smärtsamt att inse det, men jag har kommit så långt att jag nu alltid ser till min sinnesro och välmående i första hand, sen kan avslut/avsked vara svåra att stå ut med och hantera.

Det kan tyckas hårt och hjärtlöst och egoistiskt, men jag väljer att leva så här för då mår jag som allra bäst. Det kanske kommer att dyka upp andra lösningar för mig att hantera två människors olika behov, men så länge det här är den enda så lever jag efter detta. Det tar tillräckligt mycket kraft och energi att hantera funktionshindren och just nu mäktar jag bara med att ta hand om det. Det hjälper mig att andra är flexibla, följsamma och hjälpsamma så att jag kan ta mig igenom hindren på bästa sätt. Det är svårt att blanda relationer och funktionshinder, det är lätt att det växer sig till en enda stor maktkamp om vem som har mest rätt och störst behov, men med lite god vilja och mycket kärlek så kan man oftast få till bra lösningar för alla parter.

Eller också kan man enas om att man är oeniga om något och acceptera varandra som det är. Det går att samexistera och vara oeniga. Man kan komma överens om att vi är oeniga, vi tycker olika och vi behöver olika saker, men vi bryr oss så mycket om varandra att vi försöker att hjälpas åt så att det blir bra för båda parter. Då tror jag att man kommer att må som allra bäst i en relation. Men det kräver mod och styrka, tillit och trygghet för att man ska klara av att resonera så gemensamt och det är verkligen inte alltid lätt. Men vem har sagt att livet ska vara lätt och enkelt???

Var rädda om varandra, Kram A

Min kära syster frågade mig i en kommentar varför jag får ångest av att skala potatis...Jag hör ju själv hur osannolikt det låter att ha ångest för något så litet, men detta lilla kan te sig oöverstigligt för mig. Jag tänkte att det kanske är fler som har ställt sig samma fråga så jag ska försöka svara på den med ett separat inlägg.

Jag vet ju inte riktigt varför jag får sån ångest, men antagligen för att det är en förändring till mina vanliga vanor. Med asperger problematiken så är förändringar svåra att hantera, det leder till att man tappar fotfästet, det trygga invanda, stabiliteten av att göra något som man kan och vet hur det funkar. När det då kommer något oväntat nytt, eller om det är så att jag ska lära mig att  bryta ett mönster, då skakar det om i allt det som är helt och stabilt.

"Delarna" ligger utspridda och det tar en enorm mängd energi att plocka ihop dessa delar i mig, för att stå stabilt igen och samtidigt kunna utföra en övning som är ovan. Det här att stå i tomheten av att inte vara hel och stabil väcker en enorm ångest och rädsla, det kan kännas som att jag aldrig kommer att hitta tillbaka dit igen. Logiskt sett så vet jag ju så väl att det inte är sant, men inuti mig så skapas en sån stress och panik att det är svårt att fokusera sig på något annat.

Tyvärr är det så att när man har asperger så har man svårt att generalisera, alltså det betyder att man har svårt att känna igen en händelse med en annan som är likadan, komma ihåg att förra gången så gick det bra och det kommer det att göra den här gången också. För mig är det som att varje händelse är ny och då kommer ångesten igen inför en ny förändrad situation. Jag håller på att lära mig att generalisera, det tar enormt mycket tankekraft från mig att hela tiden minnas och tänka på andra liknande situationer, för att klara av att hantera det jag ska utföra. Jag måste ju dessutom fokusera mig på att klara av den saken som jag ska utföra och det kräver också mycket tankekraft. Detta gör att jag mycket lätt blir utmattad och att jag för det mesta i första skedet försöker undvika nya situationer för jag vet vad det innebär för kamp för mig.

Jag har ju arbetat mig upp till en hög motivationsnivå för att jag verkligen vill kunna göra saker utan att få ångest, men det är svårt att varje dag göra samma procedur för att orka med. Åter till potatisskalandet, haha, det känns ju töntigt att prata om just det, men det ger en bild av hur svårt det är för mig att klara av vardagens sysslor som inte enbart går per automatik som för de flesta människor, utan jag måste kämpa och jobba mig igenom allt sånt där hela tiden. Det som har varit vanan för mig är att koka makaroner (tar 3 minuter), och sen steka en biff eller vad jag nu väljer. Det är mycket enkelt och jag kan det, det går fort och det blir inte mycket disk av det. När jag nu ska skala potatis så är det en förändring mot att koka makaroner. Det blir rörigt för jag måste plocka ut potatisen, lägga den i diskhon, ta fram potatisskalaren och skala. Jag behöver stå en stund och göra det, vilket är ovant och jag behöver stå och vänta på att det ska koka etc. Svåra bitar att ta sig över om man har det som jag har det...Sen ska det dessutom koka i 20minuter och vad ska jag då göra under den tiden??? Det är för mig inte självklart att starta med något annat projekt under tiden, för nu kokar jag ju potatis. Så det blir att jag står och hänger i köket (med ångest) för att titta på när potatisen kokar, och det är ju inte särskilt upplyftande precis. Därför är det lätt för mig att få ångest bara jag tänker på alla dessa moment som jag måste klara av bara för att kunna skala potatis. Då är det enklare för mig att bara koka mina makaroner och fly undan problemet.

Men, nu är jag ju ute på mitt uppdrag att lära mig att hantera alla dessa svårigheter, så jag utmanar mig själv för varje del jag försöker undvika. Jag klarar inte alltid av att stå emot ångesten, men det går bättre och bättre för varje dag. Det jag måste se upp med är att jag inte går över mig själv och att jag blir för utmattad, för då faller hela paketet. Det behövs en bra balans i görandet och vilandet och det tycker jag att jag har hittat nu.

Kanske är det svårt att förstå vad jag menar med allt det här*SUCK*, men jag kan iallafall säga att jag är på god väg att komma framåt och klarar betydligt mer nu än jag gjort på mycket, mycket länge. Fråga mig gärna om det är något ni undrar. Det hjälper mig mycket att behöva tänka efter och förklara:) Kram till er alla så länge, A

Idag är det söndag och jag sov läääänge, jätteskönt. Åt frukost, chattade lite, duschade och gjorde mig i ordning. Sen kom mamma. Vi skulle ha vår dag tillsammans. Jag frågade om hon hade lust att gå en sväng runt kvarteret, för det är ju så att sjukgymnasten ordinerade att jag skulle behålla stegräknaren en vecka till och lägga på 250 steg på de resultaten som var från förra veckan. Idag har jag ju inte gått så mycket, så då tänkte jag att det var en bra idé med promenad. Sagt och gjort, det blev jätteskönt. Det var bra att mamma kom, för annars hade jag definitivt undvikit det där med att gå.

     
Mamma, nyklippt och fin    Jag, med längre hår, usch, 
                                                hur ska jag stå ut...

Sen fikade vi och åt glass, jo jag fuskade lite, oooops...Vi satt och pratade och pratade, som det lätt blir när vi två är tillsammans, så till slut så sa jag bara att nä nu ska vi spela kort för annars blir det inget av med det.


Borlängepoker:)

Så det gjorde vi, och mamma VANN!!!! Jo, det är sant, haha. Annars brukar det faktiskt vara jag som vinner jämt, så det var kul för henne.
Tänk att hela familjen har spelat detta spel i hur många år som helst. Det är ju så att jag fick lära mig att spela kort då jag var väldigt liten och på den tiden så spelade vi bara Bismark. Nu varierar vi mellan dessa två spel beroende på hur många vi är. Caroline har också lärt sig att spela när hon var väldigt liten och nu är hon den bästa av oss:) Vi har väl både hon och jag varit dåliga förlorare genom åren, men det har blivit mycket bättre nu. Så nu kan vi spela utan att bli osams, haha. För mig är det väldig avkoppling att spela kort, av någon underlig anledning. Det får mig att må bra:)

Mamma skulle stötta mig också när jag skulle skala potatis idag, men så när jag kom ut i köket och tittade på receptet jag tänkt göra så var det ris till det. Hm, snopet, så det blev ingen ångest över skalningen...Det blev ris med fisk och Skagenpanna, ni vet den där man inte ska glömma det som är i locket:)  
 
                                                                                                                                                                                                                                                        
                                                                             











Sen hade jag lite problem med att göra allt samtidigt, för mamma satt och pratade med mig om annat, men se det funkar inte. Laga mat är en sak, men prata det går inte. Det får man göra sen....

Så här blev resultatet:


Det var jättegott!!!

Något som stör mig enormt just nu är att jag har fått ett sånt blödande tandkött. Det är så märkligt för jag äter nästan inget godis nu, tuggar inte så mycket sockertuggummi som jag gjorde förrut och jag sköljer med Listerin sen jag fick piercingen, så jag vet inte vad det kan vara. Det enda som slog mig var att det kan ha med rökningen att göra, nån sorts reaktion som förhoppningsvis kommer att gå över snart, för det gör väldigt ont.

En annan sak jag vill dela, som du kommer att bli mycket glad åt mamma, är att sen jag skaffade piercingen i tungan så måste jag äta mycket långsammare. Det är ju till en enorm fördel, för tidigare så var jag mästare i att äta fort. Dessutom så är det så att jag inte kan äta allt t.ex. vad gäller godis, för det är problem när man ska tugga. Så lite fördelar har faktiskt piercingen också *blink*

Nä, nu har jag försökt att undvika disken efter middagen tillräckligt länge, så nu måste jag gå och ta hand om den. *PUST* Inte lika stor ångest som jag brukar ha, vilket är skönt.

Hoppas ni haft en mysig helg, skriv gärna och berätta, kram A

Igår var jag så trött så jag orkade inte skriva något i bloggen. Nu har jag iallafall vilat och sovit ut, så nu känns det mycket bättre. Det är klart att jag känner mig tröttare, nu när jag har så mycket mer aktiviteter. Därför är det viktigt att jag plockar ihop mig själv och tar det lugnt under helgerna.
Iallafall så var jag hos min kurator igår och det var jätteskönt att få träffa honom igen. Det har gått lång tid sen sist nu av olika orsaker, men nu har vi kommit igång igen. Vi pratade om allt som händer just nu och vad som ska ske i framtiden. Bokade in flera möten ända fram till påsk och det var bra. Det är ju viktigt för mig med just planering och struktur, så att jag har något att hålla mig i för att inte allt ska bli så flytande, och jag med...

På seneftermiddagen kom Solveig. Vi hade bestämt att jag skulle städa köket då och det var något jag gruvat mig för hela dagen. Jag försökte komma undan i förrgår då jag sa att det kanske var för sent att städa när hon skulle komma, men Solveig var med på noterna och hindrade mig från undvikandet genom att säga att det fungerade alldeles utmärkt att städa den tiden. Haha, tack och lov för Solveig, sånt behöver jag verkligen!

Jag städade, fejade, torkade, och gnodde. Det var verkligen smutsigt och kändes så bra att få det här gjort nu. Vi bestämde att jag inte skulle ta inuti skåp, kylskåp, ugn etc då, utan det ska vi ta en separat omgång till. *PUST*
Jag fattar inte att jag har kommit så långt att jag kan städa en gång i veckan. Det är otroligt, för när jag var riktigt dålig så kunde jag inte tänka mig ens att dammsuga för då fick jag dödsångest. Så det är så härligt att se sina egna framsteg.
Dessutom blir det mer trivsamt hemma:)

Igår fick jag använda all självdisciplin jag hade för att inte springa ner till Willy:s och handla godis. Jag var så SUGEN!!!!
Men jag stod emot och idag är jag mycket glad över det. Jag har ju kommit överens med dietisten att jag bara ska äta godis på lördagar. Och vet ni vad det är för dag i dag??? LÖRDAG:):):) Så idag ska jag ta en promenad ner dit och inhandla mitt godis och riktigt njuta. Jag har bestämt mig för att inte titta på Melodifestivalen i år, så jag får hitta på nåt annat ikväll. 



Att njutas av ikväll:) 

Stor kram till er alla, Amari 

Japp, jag kan rapportera att det funkade alldeles lysande att frångå den vanliga rutten inne på Willy:s och göra lite avstickare hit och dit för att plocka ner de extra saker som stod på listan idag.

Jag och Solveig tog det mycket lugnt och metodiskt och det var inte heller mycket folk, så det gick som en dans. Det blev inte alls varken så mycket eller så dyrt som jag hade förväntat mig:)
Jag berättade för Solveig att om inte hon hade varit med nu och hjälpt till att styra upp det hela, så hade jag med allra största säkerhet haft hög ångest på skalan, svettats och sedan lämnat vagnen för att inte handla något alls. Bara genom hennes lugnande närvaro så kom inte ångesten alls.
Hon såg lite förvånat på mig och sa att det märks inte det minsta på mig att jag har det så svårt, men det är klart, jag är ju en mästare på att dölja och maskera detta så ingen märker nåt. Jag har gått i hela mitt liv, stel som en pinne, bara för att jag hållt all denna ångest i schack. Nu, äntligen, så behöver jag ju inte dölja det mer för alla vet ju om att jag har de här problemen och det är mycket skönt. Jag tror också att det har skapats mycket ångest av rädsla att någon ska se också, så det har varit ångest på ångest. Det var ju inte heller helt lätt att hantera då jag hade min dotter liten och jag skulle försöka ta hand om henne samtidigt och hon var arg och trött och grinig, då var det nästan en omöjlighet för mig att klara av varken det ena eller det andra.

Ja, jag är så glad att jag får hjälpen jag får, för det underlättar så mycket för mig och jag slipper gå med denna eviga ångest för att jag inte klarar av saker. TACK att situationen är en annan idag!!!!!

Nu har jag varit hos sjukgymnasten och tränat!!!!! MEN HERREGUD, va otränad man är, *generad*...Det var ju så man fick skämmas. När jag skulle gå på gåbandet så höll jag ju på att ramla av för det liksom rusar om man går för fort, hahahaha. Det måste ha sett skitkul ut. Tack och lov så är det jag och andra helt vanliga människor, mycket pensionärer och det måste jag då säga att jag är iallafall lite mer vältränad än dom;) Skönt att det inte är flashigt och hög musik osv...

Men oj va kul det känns. Jag hade ju tänkt till att nu ska jag börja träna på låg nivå, 2 dagar i veckan, för det passar in i mitt övriga program. Men sjukgymnasten tyckte t.o.m. att det var lite att ta i, så vi börjar med en dag i veckan. Pust, det var nog tur det, för det kommer att ta tid innan jag känner att jag är vältränad igen.
Men jag har ju iallafall kommit igång, det är det viktigaste. Jag känner mig så STOLT! Även om modet sjönk lite då hon bad mig att ställa mig på vågen, det var inte riktigt vad jag räknat med, men so what. Nu går jag i min takt och det viktigaste för mig är att jag inte går UPP i vikt av att sluta röka, sen att jag får bättre kondition, sen får viktminskning komma i tredje hand.


PUST!!!! Ser ju inte så svårt och jobbigt ut, men det kan jag säga att det var...*BLINK*

Japp, nu går jag med i folkrörelsen som säkert pågått såååå länge utan att jag varit medveten. Här ska tränas!

Må gott därute, var rädda om varandra och Er själva, kram A

Först kan jag rapportera att jag fick kontakt med killen som jag sökte igår:) Fick ett sms och han är på skidsemester den här veckan, så vi ska höras nästa vecka. Det var ju jättekul att det funkade. Det ska bli så spännande och kul att höra vad som blivit av honom under alla dessa år, vad han gör, vem han är osv. Fortsättning följer....

Ja, nu ska jag berätta om det jag har tagit upp några gånger tidigare, nämligen min matlagning. Den är ju minst sagt lite speciell och egen.
Jag har lite problem med att få till det vad gäller matlagningen av många anledningar. Dels så har jag inte fantasin att komma på en massa olika recept och jag har inte förmågan att läsa instruktioner i kokböcker. Det blir alldeles för rörigt och kaotiskt i huvet.
Sen har jag ett problem med att mitt kök är så litet att det är helt omöjligt för mig att sätta igång med något komplicerat recept där det är ex antal ingredienser som ska ta plats och ligga överallt i köket. Då får jag panik! Det måste vara rent och snyggt, alltså väldigt få saker framplockade för att jag ska fungera i köket.
Detta leder till att när jag ska handla, så planerar jag ju mina inköp efter mina begränsningar. T.ex. så äter jag samma lunch varje dag i veckan, det är tonfisk och keso. Det har jag inga som helst problem med, det är vant och lätt att fixa till och det är gott.

Till middag så varierar jag makaroner med olika veg.rätter, alltså veg korv, burgare, bullar, filé etc. och lax vilket går snabbt, det är jätteenkelt, det är också väldigt gott och det blir inte rörigt.
Jag får ju ofta kommentarer av mina nära och kära om detta fenomen, att det vore ju bra om jag skulle få lite mer varierad kost ur näringssynpunkt och njutning, men jag fungerar inte så. Visst tycker jag det är trevligt med mat, men det är inte så att jag kan sitta och njuta i timmar på en middag, för då får jag panik. Nä, mat skall ätas när den är varm och njutas av under kort tid:)

Det här har jag hållt på med väldigt länge och det funkar alldeles utmärkt för mig. Men nu har Lotta och mamma tagit tag i det här ordentligt och de har ett eget uppdrag att de åtminstone ska få mig att äta lite annat än bara makaroner. Så mamma  har gjort iordning 5 snabba recept som är enkla och som jag slipper en massa stök, och Lotta visade mig på plats i affären olika varianter av mat. Det är jag oerhört tacksam för att ni gör för visst ligger en del av problemet i min bristande fantasi och oförmåga att gå runt och titta i affären för att få idéer.
Men jag nämner för säkerhets skull att nu räcker det för nu med de idéer ni har kommit med, för nu måste jag smälta dessa förändringar och få dem till att bli rutiner. Annars kommer det inte att funka och jag kommer ändå att återgå till mina gamla vanor av makaroner och nåt till:)


Oj då, är det så där man skalar potatis...:) Önskar jag hade ett
större kök, *Suck*

Annars idag på schemat så har jag möte med sjukgymnasten. Då kommer min dom av stegräkningen och då får jag höra vad hon har på förslag för träning etc. för mig.
Sen ska jag och Solveig (ledsagaren) åka till Willy:s och veckohandla. Den här gången ska jag faktiskt köpa grejer till recepten jag fått från mamma, så jag ska köpa potatis för första gången på evigheter. Det ska bli spännande och intressant hur jag klarar av att frångå min gång i affären för att avvika på nya äventyr. Jag är redo!

Hoppas ni har en fin dag, Stor kram A