amariraphaelis

Jag har ju berättat att jag bor i lägenhet och det är en liten etta. När man bor i lägenhet får man stå ut med en massa saker som är något irriterande och därför vill jag gnälla lite nu.
Varje kväll när jag går och lägger mig, konstigt nog oavsett när, så har min granne ovanpå en förmåga att alltid gå på toaletten. Där ligger jag då och ska sova och plötsligt hör man detta skvalande. Ding, ögonen öppnas och man undrar om det är Niagarafallet som händer eller vad??? Sen hörs det även tydligt när han spolar och det tar ju en stund för honom att bli klar, så det är ALLTID ett störande moment. Tyvärr kan man ju inte hindra sina medmänniskor från att gå på toaletten, men nog är det irriterande att det ska vara såååå lyhört..


Sen en annan sak som också har med grannarna att göra är att jag har någon granne, vet ännu inte vem, som varje eftermiddag, typ när han kommer hem från jobbet, sätter sig och slår på sin elgitarr. Aaaaaahhhhh, jag blir galen. Jag ska försöka ha en lugn stund när jag kommer hem från mina aktiviteter och då sätter han igång. Man kan ju inte komma undan heller eftersom jag har en sån liten lägenhet så vart man än försöker vara så hör man det där j-la ljudet. För er som känner mig vet hur jobbigt det är med störande ljud för mig. Det stör hela mitt system, liksom och kryper in under skinnet, det är ungefär det närmaste jag kan beskriva det. Obehagligt är det iallafall och jag önskar bara att han kunde sluta nån gång. Kan man inte fatta att det inte går att spela gitarr i en lägenhet, det får man göra i en replokal, typ...


IDIOT!!!!!! Det är väl tyvärr så här det ser ut hemma hos honom *suck*

Idag var jag på Danderyds sjukhus på rörelseterapin. Jag bestämde mig för att gå och hälsa på en kär vän som ligger inne på psyket där när jag nu hade tid. Det visade sig att han ligger på den värsta avdelningen av dem alla nu av olika orsaker, så jag letade mig till den. Först blev jag då insläppt  i ett besöksrum och han kom dit. Han blev jätteglad att jag kom och det värmde ju i hjärtat. Han ville att vi skulle vara där inne för att han skulle kunna röka och det var ju ok med mig. Tvungen att kolla med personalen och det funkade för dem också. Så jag blev insläppt på avdelningen. Guuuud, så tragiskt. Det är sådana sjuka människor som ligger just på den här avdelningen och jag kände mig inte helt trygg när jag gick där för de kan vara rätt så oberäkneliga. Vi blev visade till ett annat besöksrum och det här var ju helt nya rutiner för mig som aldrig varit där förrut. Sen får de röka en gång i timmen och min vän bad att de skulle säga till nästa gång det var dags. Tror ni att de gjorde det, nej...Så vi gick tillsammans ut till dörren där man går ut och ska röka och han gick för att hämta en personal som kunde öppna. Då kommer det två personal som står längst bort i korridoren och säger till min vän att jag inte får komma med ut. Jag måste gå tillbaka till besöksrummet. Det är inte det som det hela gäller utan sättet de hanterade situationen. De ignorerade mig helt från det jag kom in på avdelningen och även i den här dialogen, som om jag inte var där. Det hade ju varit mer lämpligt att de pratade direkt med mig och förklarat vad det är för rutiner som gäller på avdelningen så att inte min vän skulle behöva stå och förklara det för mig. Det kan vara oerhört stressande för en patient att behöva förklara de konstiga reglerna som avdelningarna har, så det borde man verkligen slippa.
Men jag var ju inte den som var den, utan jag gick fram till personalen och tittade de båda i ögonen och sa bara att jag tycker att det är väldigt märkligt att ni inte informerar och tilltalar mig direkt eftersom jag står HÄR. Båda två började skruva obekvämt på sig och visste inte först vad de skulle säga. Jag väntade på deras svar och det kom väl då ett joooo, det skulle vi nog ha gjort. Men aaaaahhhh, vad trött jag blir!! Vad är det för idioter som jobbar på såna där ställen. De kan ju inte möta människor, och då undrar jag verkligen hur de möter patienterna?? Man blir ju mörkrädd. Jag bara sa att det vore nog på sin plats att ni tilltalar de besökande direkt och förklarar rutinerna så ska nog det fungera alldeles utmärkt.
Usch, för Sveriges psykavdelningar säger jag bara!!! Ska det vara så här??? Jag blir verkligen ledsen för min väns skull och jag hoppas att han ska få komma därifrån snarast möjligt. Jag tror på dig och är med dig!!!
Jag tror FAN att det är dags för mig snart att ge mig in i hetluften där för att få till stora förändringar, kanske börja i politiken, hahaha *blink* stackars dem *blink*

Till slut så hände det en rolig sak på bussen hem idag. Jag satt precis bakom busschauffören så jag hörde precis vad alla sa när de gick på bussen. Det som slog mig var att han var så himla trevlig, för han tackade alla som visade sina färdbevis. Vi åkte iväg och han var lika trevlig mot alla passagerarna. Sen när vi kom till Centrum så hade han lämnat stationen, men stannade en bit framför den för att invänta någon som kom springande.  Det visade sig vara en ung tjej och hon kom flåsande på. Var på väg att gå förbi honom - då hör jag hur han högt säger "Hörde jag ett tack???". Hahaha, ni skulle ha sett minen på henne. Hon blev först förvirrad och sen förnärmad, men klämde väl till slut fram ett litet tack.
Men det är ju för sorgligt hur det har blivit där ute. Folk säger inte ens tack längre...Förr var ju det en självklarhet att göra och det har jag blivit lärd från det jag var så liten att det gör man bara. Jag kunde inte låta bli att gå fram till chauffören och tala om att jag tyckte att han gjorde det så bra som sa det på det sättet också. Han tittade lite förläget på mig, men sa sen tack va kul att du tyckte det. JAAAA, det gjorde jag verkligen. Fram för mer civilkurage och våga säga ifrån om man ser nåt som är fel.



Ja, det var dagens tyckande:) KRAMAR till er alla, var snälla mot varandra!!! A