amariraphaelis

Min kära syster frågade mig i en kommentar varför jag får ångest av att skala potatis...Jag hör ju själv hur osannolikt det låter att ha ångest för något så litet, men detta lilla kan te sig oöverstigligt för mig. Jag tänkte att det kanske är fler som har ställt sig samma fråga så jag ska försöka svara på den med ett separat inlägg.

Jag vet ju inte riktigt varför jag får sån ångest, men antagligen för att det är en förändring till mina vanliga vanor. Med asperger problematiken så är förändringar svåra att hantera, det leder till att man tappar fotfästet, det trygga invanda, stabiliteten av att göra något som man kan och vet hur det funkar. När det då kommer något oväntat nytt, eller om det är så att jag ska lära mig att  bryta ett mönster, då skakar det om i allt det som är helt och stabilt.

"Delarna" ligger utspridda och det tar en enorm mängd energi att plocka ihop dessa delar i mig, för att stå stabilt igen och samtidigt kunna utföra en övning som är ovan. Det här att stå i tomheten av att inte vara hel och stabil väcker en enorm ångest och rädsla, det kan kännas som att jag aldrig kommer att hitta tillbaka dit igen. Logiskt sett så vet jag ju så väl att det inte är sant, men inuti mig så skapas en sån stress och panik att det är svårt att fokusera sig på något annat.

Tyvärr är det så att när man har asperger så har man svårt att generalisera, alltså det betyder att man har svårt att känna igen en händelse med en annan som är likadan, komma ihåg att förra gången så gick det bra och det kommer det att göra den här gången också. För mig är det som att varje händelse är ny och då kommer ångesten igen inför en ny förändrad situation. Jag håller på att lära mig att generalisera, det tar enormt mycket tankekraft från mig att hela tiden minnas och tänka på andra liknande situationer, för att klara av att hantera det jag ska utföra. Jag måste ju dessutom fokusera mig på att klara av den saken som jag ska utföra och det kräver också mycket tankekraft. Detta gör att jag mycket lätt blir utmattad och att jag för det mesta i första skedet försöker undvika nya situationer för jag vet vad det innebär för kamp för mig.

Jag har ju arbetat mig upp till en hög motivationsnivå för att jag verkligen vill kunna göra saker utan att få ångest, men det är svårt att varje dag göra samma procedur för att orka med. Åter till potatisskalandet, haha, det känns ju töntigt att prata om just det, men det ger en bild av hur svårt det är för mig att klara av vardagens sysslor som inte enbart går per automatik som för de flesta människor, utan jag måste kämpa och jobba mig igenom allt sånt där hela tiden. Det som har varit vanan för mig är att koka makaroner (tar 3 minuter), och sen steka en biff eller vad jag nu väljer. Det är mycket enkelt och jag kan det, det går fort och det blir inte mycket disk av det. När jag nu ska skala potatis så är det en förändring mot att koka makaroner. Det blir rörigt för jag måste plocka ut potatisen, lägga den i diskhon, ta fram potatisskalaren och skala. Jag behöver stå en stund och göra det, vilket är ovant och jag behöver stå och vänta på att det ska koka etc. Svåra bitar att ta sig över om man har det som jag har det...Sen ska det dessutom koka i 20minuter och vad ska jag då göra under den tiden??? Det är för mig inte självklart att starta med något annat projekt under tiden, för nu kokar jag ju potatis. Så det blir att jag står och hänger i köket (med ångest) för att titta på när potatisen kokar, och det är ju inte särskilt upplyftande precis. Därför är det lätt för mig att få ångest bara jag tänker på alla dessa moment som jag måste klara av bara för att kunna skala potatis. Då är det enklare för mig att bara koka mina makaroner och fly undan problemet.

Men, nu är jag ju ute på mitt uppdrag att lära mig att hantera alla dessa svårigheter, så jag utmanar mig själv för varje del jag försöker undvika. Jag klarar inte alltid av att stå emot ångesten, men det går bättre och bättre för varje dag. Det jag måste se upp med är att jag inte går över mig själv och att jag blir för utmattad, för då faller hela paketet. Det behövs en bra balans i görandet och vilandet och det tycker jag att jag har hittat nu.

Kanske är det svårt att förstå vad jag menar med allt det här*SUCK*, men jag kan iallafall säga att jag är på god väg att komma framåt och klarar betydligt mer nu än jag gjort på mycket, mycket länge. Fråga mig gärna om det är något ni undrar. Det hjälper mig mycket att behöva tänka efter och förklara:) Kram till er alla så länge, A