amariraphaelis

Idag är en ny dag och efter gårdagen var jag mycket trött och sliten. Jag sov gott i natt, tacka för det med de medicinerna...
Men jag kände mig tung i sinnet och nere i allmänhet i morse när jag vaknade.
Det har väckts en svår tanke i mig den senaste tiden och den handlar om hur det är att vara psykiskt sjuk och stå inför ett tillfrisknande. Det är en svår balansgång på många sätt, men en viktig komponent här är vad ens omgivning kan stötta med och hjälpa till med.

När man mår dåligt så är det så himla viktigt och läkande att ha människor runtomkring sig som bryr sig och som stöttar då det är tungt för att man ska orka ta ett steg till den dagen. Man blir buren på så många olika sätt av omtanke och medkänsla, viljan att finnas till hands finns där och många vill hjälpa till.
Men det jag märker är att ju bättre jag mår och ju mer jag återhämtar mig så försvinner mycket av det där som var så självklart förrut och det gör mig rädd. Vägen jag vandrar i mitt tillfrisknande till att få ett så bra liv som möjligt är kantat av olika svårigheter och stödet jag har haft på min resa är lika viktigt nu som då.

Det är svårt att leva med att alla har sitt och sina liv och det är svårt att få tid över till någon som faktiskt behöver rätt så mycket kontakt. Jag vet så väl hur det är och jag försöker att inte ta illa vid mig. Men t.ex. så när jag låg på sjukhuset och mådde skitdåligt, så gjordes en besökslista så att jag på något sätt skulle ha en nära kontakt med mina nära och kära. Det var otroligt värdefullt för mig då. Men sen när man kommer hem och återgår till en vardag, så undrar jag plötsligt vart alla tog vägen. Det är så lätt att falla in i fällan att jag får uppmärksamhet och omtanke bara då jag mår dåligt och ingen då jag mår bra, så varför anstränga sig att må bra??? Jag vill absolut inte anklaga någon i det här nu utan jag vet att ni alla finns där ute och tänker på mig ofta. Det är bara så svårt att få detta att gå ihop och fungera, trots att jag nu mår så otroligt mycket bättre än tidigare.

Tråden till det goda är fortfarande så tunn och skör och den kan brista när som helst. Det gör mig också rädd, men jag försöker att hålla fast vid det goda för att få stanna kvar här så länge som möjligt. Jag försöker att lägga på minnet och tydliggöra allt som är bra och som fungerar, men jag har svårt att göra det ensam. Jag behöver fortfarande ett nära stöd och ett engagemang i det som nu går bra och ett deltagande. Det får mig att känna att livet är verkligt och att det verkligen händer goda saker, även för mig.

Det är ju meningen att vården ska ge en behandling som gör att man kan må så bra som möjligt och att man också blir så självständig som möjligt med hjälp av dem. Men det som är så viktigt är att ha kontakt med de nära för det är länken till det normala i livet, det som man tappat bort så mycket av under tiden då man varit sjuk. Det är superviktigt att få den biten att fungera för att kunna återvända till något som iallafall liknar ett normalt liv.

Det jag egentligen vill säga med det här är att jag behöver er, jag behöver det handfasta stödet för att inte falla. Jag klarar det inte själv och jag är tacksam för att ni finns därute. Dessa tankar och känslor föder en ångest i mig, men jag ska klara att hantera den och besegra monstren inom mig. Jag vet att ni tror på mig, och jag ska försöka att tro på mig själv.








Stöd behöver vi alla ha!

STOR KRAM TILL ER ALLA, A